Järnridån har åter fallit

Av Frida Nilson Mrad

Jag hade hamnat i en bisarr värld. Levde i en fantasi. I den här fantasin fanns inga fel, allt var perfekt, inga problem. Så ser det ut i dagens Ryssland.

För exakt 80 år sedan, 1934, åkte en grupp med kvinnor från den socialdemokratiska kvinnorörelsens tidning Morgonbris från Sverige till Sovjetunionen. Fokus för resan skulle vara kvinnor och barns ställning i ett kommunistiskt land. De fick knappt träffa några kvinnor, de fick ingen möjlighet att bilda sig en uppfattning om vanliga kvinnors liv i Sovjetunionen. Efter resan så en av Morgonbriskvinnorna det såhär

”Kvinnorna lyckades vi aldrig komma i kontakt med. Där hade våra annars mycket tillmötesgående värdar i Intourist gjort sig skyldiga till en allvarlig försummelse, alldenstund vår resas syfte just var att främst studera kvinnornas och barnens nuvarande ställning.”

Jag åkte till Ryssland för att vara del av ett projekt med fokus på mänskliga rättigheter och etniska minoriteter. Jag och de övriga åtta journalistikstudenterna från Norge och Sverige fick i stället en tur i det perfekta Ryssland. Men det var en fasad, ett påhitt. De nymålade väggarna krackelerade under ytan.

80 år fram i tiden gjorde 9 journalistikstudenter samma erfarenhet som kvinnorna från Morgonbris. De etniska minoriteternas verklighet, arbetet med mänskliga rättigheter, det fick inte vi se något av på vår resa. Vi visades vad representanterna för det ryska universitetet ville visa oss. Verkligheten stod inte med på schemat.

Har inte Ryssland kommit längre?

Det ryska folket har ju precis som vi rätten att rösta, de lever också i ett demokratiskt land. Vilka är vi att säga åt någon annan hur de ska leva sitt liv? Det ryska folket röstar själva fram sina ledare, det är ingen diktatur. Men korruptionen i landet är så utbredd att det rankas sämre än både Vitryssland och Vietnam. Flera journalister och aktivister har blivit mördade. Enligt Amnesty Internationals rapporter har dessa mord kopplats till högt uppsatta inom lokala eller statliga myndigheter. Samma rapport talar om valfusk under valet 2012.

Nej vi kan inte bestämma hur deras land ska se ut, men vi måste lyssna till dem som inte vågar tala. De finns. Jag lärde känna människor i Ryssland som jag stolt kan kalla vänner, de vill gärna visa upp det fina med sitt land.  Men några av dem vågar också säga vad de egentligen tycker, men inte högt. Bara som en viskning till oss skandinaver. Bara när de vet att ingen annan ryss lyssnar vågar de säga sanningen.

Så i landet som lyckats utvecklas efter Sovjetunions fall kan man bara viska sanningen. Man kan se sanningen om man bara väljer att slita bort blicken från de stora patriotiska monumenten. Ironsikt nog föreställer de flesta av dessa Lenin och Stalin

Mina förhoppningar inför resan var höga, jag skulle få uppleva något fantastiskt. Det gjorde jag också, jag visste bara inte att det var lögnernas järnridå jag skulle få se. Den finns på riktigt, man måste bara se sanningen innan den framträder.

Leave a Reply